Gå tillbaka
Close menu
Bakgroundsmönster Bakgroundsmönster

Fördjupning
Anknytning

Vad är anknytning?

Anknytning är ett medfött motivationssystem som i början av människans evolution blev utvecklat, selekterat för att säkra avkommans överlevnad.

För ett lite barn finns det, i förbindelse med anknytning, två behov som är motsatt riktade - behovet av närhet, som är kärlek, trygghet och skydd och behovet av autonomi som är strävan efter att hitta sin egen personlighet, en personlighet separerad från mammans. För att kunna utvecklas på bästa sätt är barnet i behov av att det finns balans mellan behoven av närhet och autonomi. När barnet börjar utforska världen, när det börjar krypa och så småningom gå, vill barnet ta sig en liten bit bort från sina föräldrar. För att barnet kan känna sig tryggt i sitt utforskande av världen vänder det sig mot sina föräldrar ibland, för att försäkra sig om att de inte är för långt borta och för att läsa av deras ansikten. Barnet läser av förälderns ansikte för att få en bild av om situationen är lugn och trygg eller farlig och hotfull. Då och då vill barnet återkomma till sin mamma eller pappa för att tanka mer trygghet och efter en stund i knäet kommer lusten att utforska värden att återkomma.

En fråga som i alla livssituationer finns hos människan är: ska jag närma mig eller ska jag ta mig längre bort?

I den trygga anknytningen finns balans mellan suget efter trygghet och närhet och suget efter autonomi och att utforska. Det trygga barnet har lärt sig att känna av och gå efter sina egna behov i motsats till den otryggt anknutne.


Hur ska vi förstå anknytning?

För att få en idé om hur vårt anknytningssystem och anknytningsbeteende fungerar och har blivit till, måste vi titta på vår evolutionära utvecklingsmiljö och inte den miljö som vi lever i nu.

När vi föds bär vi en genetisk förväntan om att vi ska leva våra liv i en värld som den såg ut för 30.000 år sedan på den afrikanska savannen.

Vi härstammar ursprungligen från en typ av primater som levde för 35 miljoner år sedan på den afrikanska savannen som inte var bofasta. De bar alltid sina ungar på magen vilket gav en hög grad av skydd, trygghet och närhet. De ungar som av någon anledning inte kunde hänga kvar blev offer för rovdjur. Det är här vårt anknytningsbeteende börjar bli till. Ungen hänger inte på sin mammas mage därför att den tycker att det är mysigt och lustfyllt, den hänger där därför att det är livsviktigt för den. Så en viktig funktion som har blivit framselekterad under vår evolution, under miljoner av år, är att fysisk närhet är enda sättet att överleva. Kommer ungen bort från sin mamma, dör den ganska fort.

Energin i anknytningsbeteendet är dubbelriktad. Bort ifrån det som väcker rädslan och mot skydd, trygghet och närhet. Det betyder att när rädslan väcker anknytningssystemet vill barnet söka sig till sin mamma. När barnet känner av lugnet och tryggheten regleras rädslan ner igen och barnet kommer efter en stund få lust att ta sig bort från sin mamma och börja undersöka och utforska igen. Små barns nervsystem är inte färdigutvecklade och det som kan lugna dem är en vuxen som själv är lugn, trygg och stöttande.

Även om ett anknytningsmönster kan ha stor betydelse för vårt beteende och reaktionsmönstren i nära relationer och vilka tanker vi har om vår omgivning, kan man inte bara dela upp människor i 4 typer av olika anknytningsmönster, utan det kan finnas stora variationer för den enskilda människan. Ett barn kan knyta an till 3-4 personer förutom sina föräldrar och därmed också lära sig andra anknytningsmönster. En bra, trygg, varm och varaktig relation som vuxen kan också ha inflytande på hur vi utvecklas.


Finns det stark och svag anknytning?

Nej anknytningen är alltid stark. Sett i relation till vår evolutionära utvecklingsmiljö är en stark anknytning det enda sättet att överleva. Även om ett barn har föräldrar som försummar eller misshandlar barnet kommer det alltid vara starkt anknutna till dem. (Se också ”Är anknytningen beroende av vem som ger barnet mat”).


Har barnet samma anknytning till mamma och pappa?

Barnets anknytningspersoner är uppdelade i en hierarki. Det finns en primär som ligger högst. I en hotfull och farlig situation ska barnet inte använda dyrbar tid, som kan göra skillnaden på liv och död, på att ta reda på vem det ska springa till. Av samma anledning kollar barnet ofta var den primära anknytningsperson är, så det hela tiden kan minimera tiden det tar att springa till tryggheten.


Är anknytningen beroende av vem som ger barnet mat?

Nej, den primära delen i anknytningssystemet är det känslomässiga bandet som blir till mellan den primära anknytningspersonen och barnet. Maten är sekundär.

Den amerikanske psykologen Harry Harlow, gjorde från 1963 till 1968 försök med nyfödda apungar som han tog ifrån deras mamma. Han satte dem i en bur och erbjöd dem två olika surrogatmammor. En som var en stålkonstruktion som gav apungen mat när den kom och en annan som var en träkonstruktion som var uppvärmd och överdragen med en mjuk päls. Apungen valde den varma mjuka surrugatmamman istället för den som gav den mat. Vid senare försök fick han den varma mamman att blåsa ut tryckvågor av luft eller sticka ut en spik, vilket bara fick apungen att klamra sig fast ännu mer vid sin surrogatmamma. Det som han bland annat påvisade var att apungen valde en misshandlande varm och mjuk mamma både framför en kall stålkonstruktion som bara gav mat och framför ingen mamma alls.


När är anknytningssystemet mest aktivt?

När barnet är ca 6 månader riktar det sin uppmärksamhet och sitt beteende mot specifika anknytningspersoner. Det är också vid den tiden barnet börjar krypa och har möjligheten att välja att krypa bort ifrån sina föräldrar och utforska världen lite på egen hand. När barnet börjar gå vid 1 års ålder blir anknytningssystemet aktiverat ytterligare och är som mest aktivt mellan 1 och 3 års ålder.


Mentalisering

Mentalisering är förmågan att kunna känna in i andra människor och förstå deras beteende utifrån ens eget mentala tillstånd, t.ex. tankar och känslor. Mentaliseringsförmågan i barnet utvecklas under de första månaderna. Barnet formar sin upplevelse utifrån hur deras föräldrar eller andra betydelsefulla personer har sett eller förstått barnet. Om barnet blir bemött av föräldrar som har en bra mentaliseringsförmåga, som är bra på att känna in barnets behov och som försöker att förstå det, se och acceptera det som det är, så kommer barnet att skapa en trygg anknytning. Motsatt kommer ett barn som blir bemött av föräldrar som har en sämre mentaliseringsförmåga, vara mer benäget utveckla en otrygg anknytning.